Nyligen fick jag ta del av den störiga men föga förvånande uppgiften om att det för tillfället existerar fler hundar (76 miljoner) i USA än vad det finns barn under 18 (73 miljoner). Fascination och morbid nyfikenhet fick mig att kolla upp den lokala nationella statistiken; 1 097 000 hundar i Sverige och 2 194 785 personer mellan 0-17 år.
Jag ska medge att det gror en inneboende aversion mot hundar hos undertecknad, dels betingad av lokala kulturella faktorer men på ett mer intellektuellt plan kring de olika bestämmelser Islam upprättar kring djur i allmänhet och hundar i synnerhet.
I huvudsak framför Islam djur som del av ett ekosystem med människan vid dess apex och även mer detaljerat som dess khalifa, dvs ställföreträdare eller väktare över ( i brist på mer precisa översättningar). Islam uppmuntrar vänlighet mot djur genom att förbjuda onödigt lidande och andra former av trakasserier men bejakar samtidigt både direkt och indirekt människovärdet högre än värdet av djur. Vid ett teoretiskt moraliskt dilemma om huruvida man ska rädda en människa eller 100 av valfritt djur så torde man ur en islamisk synpunkt välja att rädda människan.
Avseende hundar anses de överlag vara rituellt orena, skulle exempelvis hundens saliv återfinnas på ens kläder måste man tvätta det flera gånger och även slutligen applicera ett lager damm enligt viss rättstradition. Man avråder även generellt muslimer från att hålla hundar som husdjur men bejakar att de kan hållas utomhus såtillvida de fyller en specifik funktion som exempelvis valla får, vakthund eller tryffelframsnokare (oklart om detta är en officiell jobbtitel för hundar men det får gå an). Sammanfattningsvis är det således främmande för muslimer att hålla hundar inomhus och mysa med de, pussas med dem och låta dem ligga i samma säng såsom det är kutym i Sverige och andra västerländska länder. Inom arabiskan är exempelvis uttrycket ibn-el-kelb (hundens son) en ganska vanlig och samtidigt grov förolämpning mot någon genom att antyda att ens far är en hund.
Det finns såklart en myriad exempel på muslimer i Sverige som trots ovanstående teologiska framförhållningar och kulturella aversioner är hundägare och till och med döper sina fyrfotade vänner provokatoriskt till jannah (Paradis). Även om detta inte är handlingar i sig som exkommunicerar en ur Islam är det fortfarande dålig stil alternativt allmänt ohyfs. Bad dog! Dessa taktlösa individer har också andra ackumulerat tveksamma fasoner för sig som återigen fortsatt inte diskvalificerar dem från Islam men helt enkelt sammantaget representerar en skev bild av kulturella värden - en ideologi jag personligen brukar benämna som ibnelkelbism.
Jämte ovanstående underlag för varför muslimer och hundar är (eller borde vara) som katt och hund finns det dock ett antal fler problematiska aspekter jag tycker saknas ur den allmänna diskursen (läs muslimska facebookgrupper och på muslimska apologeters Youtube-kanaler) och som jag vill lyfta här; antropomorfism och ekonomi.
Antropomorfism
Antropmorfism är tillämpandet av mänskliga egenskaper på icke-mänskliga ting eller t o m Gud. Inom islamisk litteratur dyker det oftast upp i samband med den teologiskt något äldre diskussionen och sedermera uppdelningen av Ashari/Maturidi och Athariskolorna. I väst har det uppstått en kultur där hundar i all väsentlighet behandlas som små människor, får egna kläder, bärs runt i bärselar eller väskor, tillskrivs känslor som depression, existentiell ångest samt får motta kärleksuttryck som tidigare varit reserverade för människor allena som pussar.
Denna antropomorfism går stick i stäv med en hunds egna instinkter och ger upphov till rent av destruktiva beteende hos hundar där de intar sin plats överst i dominanshierarkin och skapar veritabla vardagshelveten för sina “ägare”. Detta demonstreras bäst bland Cesar Milans (mannen som talar med hundar) kunder som söker hjälp p g a utåtagerande hundar. I hundens huvud blir matten/hussen underställd dem i hierarkin och därmed ovärdig deras lydnad/respekt. Allt som oftast utvecklas detta beteende till följd av människornas projicerande av just antropomorfa egenskaper på deras hundar. Utöver det oskickliga och allmänt osmarta i att göra så vilket producerar ovanstående olydnad vittnar det även om rotlöshet och dissociation från naturens lag där människan otvivelaktigt är i varje ekosystems apex. Problematiken tycks existera på ett spektrum, allt från gravt socialt inskränkande beteenden där människans knappt kan ta emot gäster eller sova i sin egen säng p g a hundens dominans till den mer socialt acceptabla (för att inte säga uppmuntrande) företeelsen att man måste plocka upp hundens avföring.
Nu kanske någon liberal viktigpetter invänder med att plockning av hundbajs är en fråga om sanitära angelägenheter och gatumiljö men oavsett hur man rationaliserar detta hanrejbeteende kvarstår faktum att man går omkring som en överkvalificerad bajsplockare och därmed effektiv underställer sig hundens mest primitiva behov.
Hundar (och kanske vanligare även katter) används även som proxy för mänskligt närhetsbehov. Detta tar sig flera uttryck, allt från den något inflammatoriska internetmemen om att kvinnor dör ensamma omringade av katter när de missar sitt fertila fönster och dör som singlar men även till den statligt och kulturellt sanktionerade forskningen som försöker “bota” äldres ensamhet genom att få tant Agda att klappa en katt (eller t o m en kattkopia i form av en robotiserad tingest med fuskpäls). Undertecknad tycker att det knappast behövs fler underbyggande argument för att understryka det kusliga i föregående stycke.
I all väsentlighet har antropomorfism av hundar reproducerat en myriad onaturliga, begränsande och dekadenta företeelser i Väst men om detta endast stannade vid individuella val med begränsad påverkan på samhället vore det illa nog, men som jag aviserat tidigare finns det påtagliga ekonomiska effekter av hundägande.
Ekonomi
Sällskapsdjur omsatte 2016 cirka 16 miljarder i Sverige, vilket är ungefär kostanden för att driva hela Sveriges rättsväsen under ett kvartal eller hela Sveriges sjukvård i cirka 1 månad och lite till.
En hundvalp kostar ungefär 10-12 tusen kronor att köpa och en ungefärliga underhållskostnad per månad om 1000 SEK som går till mat, försäkring och veterinärskostnade. Enligt islamisk teologi är privatekonomi föremål för Gudomlig granskning och även dömande, såväl på intäktssidan som på kostnadssidan. Man får inte införskaffa pengar på ett haram sätt och man kommer även ställas till svars för hur man spenderar dem. Hur ska man, taget allt ovanstående i beaktning kunna rättfärdiga sådana kostnader? Hur kan man ge 1000 kr på en förbannad hund när dessa pengar kan gå till att mätta familjer i Yemen?
Det går att applicera ovanstående resonemang på alla kostnader men i detta partikulära fall visar det ändå på att man de facto prioriterar hundars liv framför människors. Som om det inte vore nog så har industrialiseringen av hundar skapat en situation där hundar blir statussymboler och där det läggs mycket tid på att avla fram en viss typ av ras eller egenskaper. Denna form av avelsverksamhet för att få “berömvärda” egenskaper i hundars utseende skapar även inavel, trånga och icke sanitära levnadsförhållanden för hundar och andra sjukdomar.
För att rekapitulera, hundar är underställda människor i alla avseenden. Ska de ägas ska de fylla en funktion och man måste ta i beaktning och respektera hundras delar i ekosystemet. Modernt hundägande, såsom det kommer till uttryck i Väst är inte det.